En vanlig uppfattning är att Sverige var ett språkligt och kulturellt homogent land fram till mitten av 1900-talet, innan det senaste halvseklets flykting- och invandrarströmmar på ett genomgripande och för alla uppenbart sätt förändrade landet i detta avseende. Som visas i den här boken stämmer denna uppfattning inte särskilt väl med verkligheten. Att Sverige betraktas som ett tidigare språkligt och kulturellt homogent land är snarare en effekt av att man – i enlighet med rådande idéströmningar – bortsett ifrån att det under sekler, ja faktiskt alltid, funnits etniska grupper som talat andra språk än svenska inom det territorium som nu utgör Sverige.Sveriges sju inhemska språk, som har ett sociolingvistiskt och språkpolitiskt perspektiv, beskriver de svenska minoritetsspråkens situation. Dess kapitel ägnas åt samiska, meänkieli eller tornedalsfinska, sverigefinska, romani, jiddisch och teckenspråket samt svenskan. Svenskan ses här i ett minoritetsspråksperspektiv – eftersom språket globalt sett är litet och faktiskt uppvisar vissa drag som man annars finner i minoritetsspråk.Boken vänder sig till alla som vill få en djuplodande analys av språksituationen i Sverige eller vill veta mer om språkkontakt och minoritetsspråkens villkor generellt. Särskilda målgrupper är politiker och andra beslutsfattare, lärare, språkstuderande samt forskare inom samhällsvetenskap och humaniora.