Som bröstmjölkspumpande nybliven trebarnsmamma drar Doireann Ní Ghríofa sig till minnes den iriska litteraturens kanske främsta diktepos, skrivet av Eibhlín Dubh Ní Chonaill på 1700-talet.

Tagen av diktens handling och sin egen livssituation blir Ní Ghríofa besatt av idén att översätta eposet och söka upp dess ursprung. Maniskt går hon allt djupare in i dikten och arbetet att språkligt överföra den, samtidigt som hon skildrar sin situation som mamma och kvinna i Irland idag, kvinnornas situation på samma plats på 1700-talet och frågar sig hur det kommer sig att kvinnors dikter kom att bevaras muntligt och männens skriftligt.

Som ett möte mellan W.G, Sebald och Maggie Nelson sammanför Ní Ghríofa i denna självbiografiska roman det kroppsliga i mödernet och erotiken med lingvistiska hierarkier och litteraturens kraft.

Utsedd till Årets bok av The New York Times, The Guardian, The Observer, The Irish Times och The New Statesman.