Här skildras förhållandet mellan staten, arbetsgivarna och fackföreningarna under mer än hundra år: striderna om förenings­rätten, kollektivavtalens framväxt, konflikten om Stripa­direktivet på tjugotalet, skotten i Ådalen 1931, Saltsjöbadspolitiken, Metallstrejken 1945, den nya arbetsrätten på sjuttiotalet, löntagarfonderna, den statliga inkomstpolitiken och jämställdhetslagen. Författaren visar att LO i det längsta bjöd motstånd mot lagen om anställningsskydd och andra delar av den nya arbetsrätten. Han undersöker arbetarrörelsens uppbrott från Saltsjöbads-politiken och Olof Palmes roll i striden om löntagarfonderna. Det gamla borgerliga Sverige var en välkomnande miljö för den framväxande fackföreningsrörelsen. Allmänna opinionen stödde arbetarnas rätt att organisera sig. Liberalerna var våg-mästare i riksdagen från 1905 och förhindrade en antifacklig lagstiftning. Fackföreningarna blev starkast i världen därför att de verkade i stor frihet. Boken kastar nytt ljus över Sveriges 1900-tal.