Feberboken utgavs första gången 1931, och publiceras nu med ett förord av Ebba Witt-Brattström, professor i litteraturvetenskap.

Feberboken, som skrevs av Stina Aronson under pseudonymen Mimmi Palm, kan ses som ett modernistiskt manifest. Liksom för de svenska manliga modernisterna, primitivisterna, är litteraturen för Aronson en livsinställning snarare än en litteraturinställning. Det handlar om livet, och den komplicerade kärleken till den yngre författaren Hugo. Undertiteln, stoffet till en roman, beskriver boken väl. Med dagboksanteckningar, brev, längre fragment och korta brottstycken kombinerar Aronson en poetisk ton med bitska betraktelser. Och trettiotalets början känns plötsligt alldeles intill.

Aronson har hittills mest uppmärksammats för den senare delen av sitt författarskap och då framför allt för romanen Hitom himlen som återutgavs senast 2003. Hitom himlen brukar beskrivas som ett mästerverk där Aronson hittar hem till sitt språk via det norrbottniska landskapet. Den tidigare romanen Feberboken är ett oförtjänt bortglömt verk, där Aronson i modernistisk språkdräkt, med humorn och begäret i centrum, går i drabbning med primitivismens företrädare.

Ebba Witt-Brattström, professor i litteraturvetenskap, skriver i förordet till Feberboken att det är med kvinnorösten som den svenska modernismen blir komplex och intressant, och fortsätter: [Aronsons text] opererar med parallella spår, dels metalitterärt genom dialogen med primitivismen, och dels kroppsretoriskt genom att modigt skriva fram ett komplext kvinnligt begär."

Ur Feberboken: Livsskräck (ett löjligt ord). Men jag har gissat att ordet innebar något. Jag har förstått vad det är. När böcker och ting och sång och medicin mister sin förmåga att dölja, sin förb. tjusighet. Ikväll förnimmer jag mig ungefär som askan efter ett tempel.