Stefan Grabinski (1887–1936) har blivit kallad den polske Edgar Allan Poe och också den polske Lovecraft. Den senare kände han förstås inte till, men Poe hyllade han som ”Fantasternas furste” och skrev en essä om honom. Grabinski debuterade som författare redan 1908, men fick ett genombrott på 20-talet i skräckgenren med novellsamlingarna ”Rörelsedemonen” (1919), som speglar hans intresse för dåtidens järnvägar i noveller om mystiska händelser och fruktansvärda järnvägskatastrofer; ”Den galne pilgrimen” (1920) – som innehåller berättelser vilka iscensätter fantastiska, extrema och paranormala händelseförlopp; ”En sällsam berättelse” (1922), där novellernas protagonister kan beskrivas som besatta av fixa idéer – tvångsneurotiska personer vars handlingar i flera fall leder till bråd ond död; och ”Eldens bok” (1922), som återspeglar Grabinskis intresse för eld och bränder, för pyromani och den tekniska sidan av brandbekämpning; men även i dessa noveller dominerar det fantastiska, paranormala och tvångsmässiga. Efter denna period av berömmelse försvann Grabinski från den litterära scenen och var under senare delen av sitt liv och fram till efter andra världskriget bortglömd, då han fick en renässans och ”återupptäcktes” av litteraturkritikern Artur Hutnikiewicz, som ägnade honom en omfattande biografi; och inte minst av Stanislaw Lem: de var båda från Lviv. Lem läste hans noveller i sin ungdom och tog starkt intryck av dem. Grabinski avled utblottad på en kurort utanför Lviv i tbc, som han drabbats av redan i barndomen. Med ”Fantasmagorier” introduceras Stefan Grabinskis författarskap, med ett brett urval noveller, för första gången på svenska i översättning av Dag Wiberg och Mariola Broniszewska.