Denna studie ger en översikt över utvecklingen på vårdbranschens arbetsmarknad under de senaste decennierna. Framställningen koncentreras till de tre stora yrkesgrupperna primärskötare (närvårdare), sjukskötare och läkare. Om läkarna finns mera information tillgänglig och därför ges framför allt om dem kompletterande uppgifter från andra studier eller publikationer. I studien har ett datamaterial som grundar sig på sysselsättningsstatistiken använts för att ta fram uppgifter om läkarna, sjukskötarna och primärskötarna för åren 1987–2001. I det stickprov som använts ingår hälften av alla personer som någon gång under åren 1987–2001 haft en vårdutbildning(skod). Uppgifter finns i datamaterialet om personernas arbete, utbildning och inkomster. Uppgifter finns även om familj och boende. Datamaterialet tillåter en geografisk uppdelning ned till sjukvårdsdistriktsnivå på basis av i vilket sjukvårdsdistrikt arbetsplatsen eller hemmet finns. Studien börjar med en genomgång av de institutioner som bygger upp vårdbranschens arbetsmarknad. Inom vården är den offentliga sektorn en mycket dominerande aktör som också sysselsätter den stora majoriteten av de vårdutbildade. Under de senaste decennierna har det ändå skett en överföring av beslutsfattande till lägre nivå i och med att kommunerna i allt högre grad har fått besluta om hur vården organiseras. Kommunerna organiserar i praktiken den stora merparten av den offentliga vården, dels genom egen försorg, dels genom samkommuner. Kommunernas samkommuner för sjukvårdsdistrikten organiserar den specialiserade sjukvård som medborgarna behöver. Den privat tillhandahållna vården har också expanderat och allt fler läkare är privatpraktiserande. Därigenom och genom den offentliga sektorns lokala aktörers allt större frihet har marknadslösningar i allt högre grad vunnit terräng. Den statliga övervakningen har i stället fäst allt större vikt vid slutresultatet och människornas rätt till god vård. Trots denna utveckling är utbildningen och kvalifikationer för arbetskraften inom vården ännu strikt reglerade för garantera vårdens kvalitet. Utöver de yrkesutbildades utbildning övervakar Rättsskyddscentralen för hälsovården att de yrkesutbildade inom vården utövar sina yrken på ett sådant sätt som god vård förutsätter. Studien visar att både antalet vårdutbildade och antalet av dem som arbetar inom vården har ökat kraftigt 1987–2001 och att detta har gällt både läkare, sjukskötare och primärskötare. Trenden verkar fortsätta, eftersom vården ständigt kräver mera personal. I bakgrunden finns vårdteknologins utveckling, som gör att allt flera sjukdomar kan behandlas någorlunda effektivt och människornas livstid därigenom förlängas, samt den ekonomiska tillväxten, som höjer efterfrågan på välfärdstjänster. Allt detta och befolkningsstrukturens förskjutning mot allt fler äldre gör att mera vård efterfrågas. Efterfrågan på vårdarbetskraft varierar klart procykliskt. Under depressionsåren uppstod arbetslöshet bland de vårdutbildade. Arbetslöshet förekom framför allt bland de nyutexaminerade. För läkarna gick arbetslösheten snabbt ned igen då Finlands ekonomi expanderade mot slutet av 90-talet. För sjukskötarna och i synnerhet för primärskötarna kom däremot en hög arbetslöshet att bestå fram till början av 2000-talet. Under de första åren av 2000-talet verkade dock sjukskötarnas arbetslöshet sjunka och det snabbt ökande antalet primärskötare som uppnår pensionsålder antyder också att en klar förbättring av primärskötarnas sysselsättning är att vänta under de närmaste åren. Många av dem som varit arbetslösa hade varit det under endast någon månad men bland sjukskötare och primärskötare var under något år på 90-talet till och med hälften av dem som varit arbetslösa under året arbetslösa i sex månader eller mera. För läkarna var arbetslöshetens varaktighet kortare. Den förbättrade sysselsättningen inom vårdbranschen syntes också i det ökande antalet vakanser inom vårdyrkena i arbetsministeriets statistik. I synnerhet bland läkarna fanns det också på aggregerad nivå ett underskott under de första åren av 2000-talet. Enkätundersökningar indikerade också ett underskott på uppemot 10 procentenheter av läkararbetskraften vid hälsocentraler och sjukhus. Bristen förvärrades av de nedskärningar i antalet antagna till utbildning som gjordes under 90-talet. För att tillfredsställa det ökande behovet av läkare utökades åter det antal studerande som antogs till läkarutbildningarna under början av 2000-talet. Enligt planerna kommer även ett relativt högt antal att antas till läkarutbildning under de närmaste åren. Också efterfrågan på bland annat sjukskötare verkade växa kraftigt efter sekelskiftet. Arbetskraftens åldersstruktur har under de senaste åren snabbt förskjutits uppåt. Framför allt bland primärskötarna finns det många som under de närmaste åren kommer att gå i pension. Under de närmaste 10–15 åren ökar också antalet sjukskötare och läkare som pensioneras kraftigt för att sedan stabiliseras på en hög nivå. Eftersom det antal som pensioneras ökar stadigt och efterfrågan på vårdtjänster ökar, kommer det också framöver att finnas växande efterfrågan på nyutbildad arbetskraft inom vårdbranschen. Eftersom äldre personer ofta har avancerat till högre poster än de som ännu är unga, kommer pensionsavgången att ha speciellt stor inverkan bland dem som befinner sig i ledande ställningar inom vårdbranschen. Arbetsmarknaden kan därför komma att bli mera rörlig framöver. De regionala skillnaderna i tillgången på arbetskraft var under början av 2000-talet stora inom vårdbranschen. Speciellt vad gällde läkarna förekom enligt enkätundersökningar brist på arbetskraft i vissa regioner. Överlag verkar tillgången på läkare ha varit bäst i områdena kring universitetssjukhusen. Läkarna verkar således i viss mån vara knutna till orter med universitet där läkare utbildas. Detta kan vara en följd av att universiteten i hög grad även har hand om utbildningen av specialläkare samt att kanske även fortbildning är mera tillgänglig på dessa orter. På läkarnas tendens att hålla sig nära dessa orter kan säkerligen också inverka att de universitetsstäder där läkarna utbildas samtliga är relativt stora och att deras serviceutbud därför utövar en dragningskraft på läkarna. De sjukvårdsdistrikt där läkarbrist enligt enkäterna förekom ligger avsides sett från orterna med läkarutbildning. En undersökning av datamaterialet som grundar sig på sysselsättningsstatistiken bekräftar att läkarna i viss mån är koncentrerade till sjukvårdsdistrikten med läkarutbildning. Delvis är koncentrationen förstås en följd av att efterfrågan på läkare är stor vid universitetssjukhusen till följd av den högspecialiserade vården. Enkätundersökningarnas slutsats att det i en del andra sjukvårdsdistrikt råder brist på läkare visar dock att det inte är hela förklaringen. En nödvändig förutsättning för att efterfrågan och utbud av arbetskraft skall mötas då det finns regionala skillnader i dessa är att arbetskraften är rörlig. Rörligheten mellan sjukvårdsdistrikten är låg för sjukskötare och primärskötare men för läkarna är den betydligt högre. Speciellt de yngre läkarna byter sjukvårdsdistrikt i stor utsträckning. En hög rörlighet för läkarna är också nödvändigt med tanke på att dessa utbildas i endast fem sjukvårdsdistrikt. De regionala skillnaderna i bristen på läkare antyder att läkarnas rörlighet ändå inte är tillräckligt hög. Den privata sektorn har under perioden erbjudit de vårdutbildade allt större möjligheter och den andel av dessa som arbetar inom vården i den privata sektorn har stigit. För sjukskötarna och primärskötarna fördubblades den andel som i huvudsysslan arbetade inom den privata sektorn under perioden 1987–2001 för att mot slutet av perioden uppgå till nästan 15 procent. Hos dem dominerar kategorin anställda bland dem som arbetar inom den privata sektorn. Bland läkarna var speciellt i början av perioden de egna företagarna den dominerande gruppen av dem som i sin huvudsyssla arbetar inom den privata sektorn men även de som är anställda privat har ökat. Den andel av läkarna som verkade inom den privat sektorn nådde en topp i början av 1990-talet och sjönk därefter fram till mitten av 1990-talet, varefter den åter stigit. Bland läkare förekommer dock allmänt bisysslor. Läkarförbundets enkätundersökningar visar att privatpraktiserande läkare ytterligare ökat i antal under de första åren av 2000-talet. Även förekomsten av bisysslorna ökade. Det är således mycket möjligt att den andel av läkarnas hela arbetsinsats som går till den privata sektorn nu har ökat jämfört med 1990-talets början. Under de allra senaste åren har också köptjänster inom vården och uthyrning av läkararbetskraft blivit vanligare. På så vis har den privata sektorn också kommit in i den offentliga sektorns verksamhet. Bemanningsföretagen tar ofta hand om till exempel jourverksamhet och täcker andra behov av tillfällig arbetskraft. Speciellt används de på sådana orter där det annars har varit svårt att locka arbetskraft men de regionala skillnaderna förefaller stora. Vad gäller sysselsättningsstrukturen hos de vårdutbildade kan man konstatera att allt fler har sysselsatts inom sociala tjänster. Detta gäller framför allt sjukskötare och primärskötare och återspeglar delvis det ökade behovet av äldrevård men också den ökade förekomsten av barnskötare i daghem. Både för sjukskötarna och primärskötarna har det gällt att en allt större andel av en årskull med tiden sysselsätts inom sociala tjänster. Klart framträder också att en större andel arbetar inom sociala tjänster av dem som utexaminerades senare. Sysselsättning utanför vårdbranschen förekommer också. För läkarnas del förekom skilda trender så att äldre läkare sökte sig bort från vården medan yngre läkare tvärtom i allt högre grad sysselsattes inom vården...