I denna bok analyseras den radikala förändringen av historiska framställningar mellan 1960 och 1990. Den förändringen innebar en revolution som framför allt gällde skrifter med mål att presentera ny kunskap om någon del av det förflutna. Författaren diskuterar villkoren för att ny kunskap ska kunna produceras och med dem som bakgrund framträder en bild av de nya perspektiv som historiker började anlägga. Socialhistoria, mikrohistoria, genushistoria och globalhistoria blev de dominanta nya perspektiven, och bokens författare diskuterar grunden för deras framväxt och visar att den är att söka i begreppet vetenskaplig fruktbarhet. Den historiografiska revolutionen 1960–1990 är i första hand avsedd för historiestuderande på en avancerad nivå och alla som tar historisk kunskap på allvar.