Förskolebarn har en enorm lärandemotivation som ska aktiveras, stimuleras och sporras så tidigt som möjligt. All forskning visar att det lärande som försiggår och grundläggs i 0–6-årsåldern är basen för barnets livslånga lärande. Den allra viktigaste språkliga utvecklingen i förskoleåldern är berättelser – förmågan att koppla samman ord till små sekvenser som i sin tur kopplas samman till större händelseförlopp. Att lära sig att berätta innebär att barnet tillägnar sig nya sätt att tänka och organisera tankar på.

De narrativa praktikformer i förskolan som bokens författare för fram är en medveten uppgörelse med föreställningen att barn till övervägande del lär sig språk av sig själva – eller av varandra. De metoder som beskrivs representerar ett alternativ till språklig utveckling i så kallad fri lek. Den röda tråden i metoden är att barn lär sig språk genom att ingå i språkliga, sociala och kognitiva gemenskaper med vuxna och att barn stimuleras kognitivt genom målinriktade aktiviteter och medvetet sociala umgängesformer. Det berättande barnet vänder sig i första hand till blivande och verksamma förskollärare.