Ormarna med sina spetsiga tungor



slickade mina öron



att jag åter kan höra



världens läten



Helgade



hänger bären i rönnarna





Jag vill förbli i denna frid



i vilken jag bär dessa bestar på axlarna



dansgolvet på berget







Under sina sista levnadsår bodde Pentti Saarikoski, den finska efterkrigstidens kanske mest beryktade poet, på Tjörn i Bohuslän, där han skrev de tre diktsamlingar som skulle bli hans litterära testamente: Tiarniasviten. Här presenteras trilogin i Oscar Rossis nytolkning som strävar efter att visa fram Saarikoski i sin fulla poetiska virtuositet och språkliga svängrum.





Ur översättarens efterord:



»Tiarnias uttryck bygger på tvära kast mellan det pratiga och det poetiskt förtätade, mellan det vardagliga sysslandet och den bildade reflektionen, med rikliga motiviska, samt form- och rytmmässiga referenser till både antiken och Kalevala.

Men lika snabbt som dikten en aning för länge glömt bort sig i en högkulturell, senmodernistisk salongston och lutat sig mot den klassiska bildningens ämnesregister, landar den strax i privata, ofta slentrianmässigt nedtecknade iakttagelser. In i samma dikt med Euripides och Sofokles rusar således, helt utan vidare, knegarna Sepe och Masa.«