Löparna kallas den gammaltroende ryska sekt
som inte erkänner någon kyrklig eller världslig
överhet, eftersom de båda är i Antikrists
händer. Som lär att det enda människan kan
göra för att rädda sin odödliga själ och frälsa
världen från ondo är att befinna sig i ständig
rörelse, aldrig slå sig ner och låta sig inordnas.
Att dö namnlös, i främmande land. Att löpa.
Löparna utspelar sig i vår samtid. Här är
rörelsen tvärtom grundvalen för den bestående
ordningen. Hur hon än löper kommer
människan inte längre undan, varken sig själv
eller den ordning hon är en del av. I Olga
Tokarzcuks nya roman är människorna fullt
upptagna med sina egna eller varandras
försök att försvinna. Scenen är vår kontinent
– en värld formad av människans egen besatthet
av att se. Se för att förstå, se för att njuta
och se för att behärska. De är kringskurna av
gränser de bär in på sina bara kroppar, gränser
som generationer av kartritare, anatomer,
pornografer och organpreparatörer bidragit
till att befästa lika omutligt som passkontrollanterna
på en modern flygplats. I Tokarczuks
roman möter vi dem alla: de sedda och de
osedda, de flyende och de vakande. Men var
finns löparna idag? Och hur många är de?

Olga Tokarczuk är född 1962 och
bosatt i Nowa Ruda i sydvästra
Polen. Hon tillhör sin generations
mest framträdande polska
prosaister.

Löparna från 2007 är hennes fjärde
bok på svenska.