Lagstiftaren har ställt upp som mål att begränsa tillgången till den andra instansen för att domstolarna ska kunna koncentrera sina resurser på svåra eller viktiga mål. Tillgången kan dock inte begränsas på vilket sätt som helst eftersom grundlagen och folkrätten ställer vissa krav på tillgången till och rättegången i den andra instansen. Tillgången till den andra instansen regleras också av krav som kommer inifrån civilprocessen. Dessa krav utgörs av funktioner, principer och ledstjärnor. I verket granskas dessa krav ur en kritisk synvinkel särskilt med tanke på förfarandet i hovrätterna. De finska bestämmelserna om förfarandet vid hovrätterna i tvistemål i allmänhet och sållningen i synnerhet har varit föremål för skarp kritik. Frågan är hur de gällande normerna om i synnerhet sållning bör tolkas och vilka problemen med de gällande bestämmelserna är. Det är också viktigt att fråga hur de gällande bestämmelserna ser ut i ljuset av civilprocessrättens immanenta krav. I avhandlingen granskas tillgången till den andra instansen i Sverige, Norge och Tyskland. Genom att granska dessa tre länder är det möjligt att se det finska hovrättsförfarandet i nytt ljus. Såväl tillgången till muntliga förhandlingar som sållningen ser helt annorlunda ut i ett rättsjämförande perspektiv. Samtidigt synliggör rättsjämförelsen nya alternativa sätt att begränsa tillgången till den andra instansen. Genom att pejla de krav som ställs på förfarandet och de rättsjämförande lärdomarna mot problemen med de gällande reglerna i Finland uppdagas nya möjligheter att begränsa tillgången till den andra instansen utan att begränsningarna skulle vara otillbörliga.