Genom en systematisk analys försöker vi synliggöra olika aspekter av den unga Steiners tänkande: hans vetenskapsuppfattning, kunskapsteoretiska utgångspunkter och frihetsfilosofiska utopier. Steiner strävar i sina tidiga verk efter att, med utgångspunkt i J. W. Goethes kvalitativa vetenskapssyn, formulera en monistisk ontologi som visar sig nära besläktad med romantikens naturfilosofiska tänkande. Karakteristiskt för detta tänkande är dels kritiken mot ett ensidigt upplysningstänkande och dels en strävan att betrakta världen mot bakgrund av en levande organisk helhet. Enligt denna tradition har människan en förmåga att, genom utvecklandet av en intuitiv kunskapsdimension, få en fördjupad förståelse för människans och naturens oupplösliga förhållande. Mot denna bakgrund kan Steiners hela tidiga tänkande läsas som en slags romantisk utvecklingsberättelse.

Steiners tidiga tänkande öppnar också vägen för ett romantiskt perspektiv på Waldorfpedagogiken. Det visar sig att många centrala Waldorfpedagogiska målsättningar och föreställningar också kan begripas utifrån det naturfilosofiska perspektiv som den tidiga Steiner företrädde. Waldorfskolornas organiska läroplan, fenomenologiska didaktik och höga frihetsideal kan ses som en pedagogisk vidareutveckling av en föreställningsvärld som hade ett starkt fotfäste hos Goethe och hans samtid. Waldorfpedagogikens alternativ i dagens västerländska skolvärld erbjuder därmed en särskild uppsättning pedagogiska värderingar – en holistisk pedagogik med romantiska och naturfilosofiska undertoner.

Nyckelord: Steiner, Goethe, romantiken, Waldorfpedagogik