"En riktigt bra, på många sätt omvälvande läsupplevelse ... om själva den existensens grundfråga."
Kulturnytt
"Det är bara att kapitulera. Villkorslöst ... en våghalsig djupdykning ner i det mänskliga psykets grumligaste vatten."
Borås Tidning
"Här finns en - ursäkta det lite pompösa uttrycket - litterär resning, en styrka och säkerhet. Den gör de tre kvinnornas berättelser till fängslande, oförutsägbar läsning från första till sista sidan."
Aftonbladet
"En innerlig och mycket stor bok med öden det tar tid att glömma, en sömlös berättelse."
Norrköpings Tidning
"En bok som tar sig in i läsaren ... en allvarlig och moraliskt utmanande bladvändare."
Sydsvenskan
"I krigets brinnande Berlin skickar Hedwig bort sin halvjudiska dotter utan att veta, eller orka förstå, vad det innebär. Lotta Lundberg fick den nyligen bortgångna Cordelia Edvardsons tillåtelse att skriva en bok baserad på hennes mors liv. Timme noll heter den; ett begrepp för krigsslutet men även en bild för att stå i sin egen ruin. Gripen känner jag med Hedwigs skuld och ser den speglad i arga Isa och psykoterapeuten Ingrids tvivel på sig själv och sitt äktenskap. Tre kvinnor, tre tider, tre berättelser som varsamt snuddar vid varann."
Jenny Lindh, M-magasin
I Lundbergs hand sitter pennan rätt, språket flyter, fullt och rikt. Intrigen är genomtänkt och spännande. Och, pang - du är fast. Starka texter plägar fungera så Timme noll är ett drivet romanbygge. Tre kvinnor, tre epoker, tre berättelser blir en väv. Av historia och myter, händelser, slump, förtvivlan och hopp.
Irma Swahn, Hufvudstadsbladet
Berlin 1945. Författaren Hedwig Lohmann är på väg ut ur den sönderslagna staden till ett kloster. Något år tidigare har hennes dotter gjort en helvetesvandring. Var finns hon nu, flickan som hon lämnade bort? Lever hon?
2005. Ingrid har gett upp sin praktik för att flytta till skärgården och bli prästfru. Maken är sjuk och kräver hennes omsorger. Men på ön finns också Hanna, författaren som Karl Erik verkar komma allt närmare.
1983. Isa klipper sönder sin docka och hamnar som tonåring hos en psykolog. En dag bestämmer hon sig för att göra Det Stora Terapispelet med stakar, hjärtan och kors. Om man hamnar på fel ruta får man gå i Kaos, men det finns sätt att laga världen.
Skickligt flätar Lotta Lundberg ihop tre röster på ett sätt som för tankarna till Timmarna. Timme noll betecknar krigsslutet, men också en mänsklig erfarenhet av att stå i sin egen ruin. Vad får en kvinna göra? Vad är det mest förbjudna? Får man som människa en ny chans när det allra värsta redan har hänt?
"Djupt fascinerande läsning ... Kvinnornas röster är brokiga, men också välskrivna och kompletterar varandra på ett sätt som gör boken lätt att sträckläsa ... en enorm känsla för timing och berättarbegåvning ... Timme noll manar till tanke, lika mycket som den berättar tre spännande historier. Resultatet: en ytterst läsvärd och viktig bok."
Nina Einarsson, Helsingborgs Dagblad
"Engagerat, djuplodat och med stilistisk skärpa skriver Lotta Lundberg sin nya roman Timme noll ... det är trösterikt och samtidigt befriat från tvångsmässig harmoni."
Malin Lindroth, Göteborgs-Posten
Högsta betyg i Tara, fem av fem
"En stor läsupplevelse, inspirerad av journalisten Cordelia Edvardsons mammas liv. Hon som lät sin dotter resa mot lägren i Auschwitz ... Hur stor är skulden? Och vilket ansvar har man för en annan människa? Det här är litteratur som synliggör det som finns bortom orden."
Kerstin Särneö, Tara
"En mycket vacker, varm och klok hyllning till en av den svenska journalistikens ikoner."
Jens Liljestrand, Expressen
"Finns försoningen? Lundberg citerar Sven Delblanc: Kärleken, detta fjun av Guds vinge som i vågskålen uppväger all livets bly. Men nej, det här är ingen feelgoodroman. Den kränger och svider och smakar beskt. Bra är den likafullt!"
Ulla Strängberg, Jönköpings-Posten
"En mycket stark och mångbottnad roman som i sin tredelade identitet oupphörligen ställer nya frågor kring kvinnors livsval."
Benny Holmberg, Tidningen Kulturen
"En skicklig stilist med ganska kyligt temperament som här vill vrida och vända på frågor om tro, konstnärligt skapande, kris, skuld och moral."
Aftonbladet
" ... imponerande blandning av skicklighet och inspirerande frihet skrivit fram den tredelade berättelse hon helt håller i sin hand ... Man kan tänka på Michael Cunninghams "Timmarna", med dess tre kvinnor och deras livsfrågor. För det är livsfrågor det handlar om här. Moderskapet, författarskapet, äktenskapet och inte minst barnets plats i förhållande till dem. Men det handlar också mycket konkret om skuld och tro - i skuggan av kriget, i prästgården, för flickan. Och om trohet - inte minst mot sig själv. Och allt det är gott nog. Men, och men igen framförallt är det hur Lotta Lundberg gör det hela som gör att det här inte bara är ytterligare en svensk roman, utan en riktigt bra, på många sätt omvälvande läsupplevelse. "Hur ska jag förklara det?" tänker jag när jag försjunken i tankar vandrar på gatan efter att ha läst ut boken. Hur ska jag förmedla det som är både skört och starkt, som berättar så mycket om själva den existensens grundfråga som handlar både om ensamhet och om att kunna se sig själv i ögonen? Och sedan lägger ni till detta lager på lager av levande tankestoff hos dem alla tre. Inte ljumt eller fint utan in på benen gnagande viktigt tankestoff, där samband mellan kvinnorna gradvis uppenbarar sig och där var och en av de tre skrivs fram med sin egen ton och stil, språkligt. Förstår ni då?"
Anneli Dufva, SR Kulturnytt
"Här finns en - ursäkta det lite pompösa uttrycket - litterär resning, en styrka och säkerhet. Den gör de tre kvinnornas berättelser till fängslande, oförutsägbar läsning från första till sista sidan."
Malin Krutmeijer, Aftonbladet
"En bok som tar sig in i läsaren och sprider sina komplikationer, som om de reagerade vid kontakt med den läsandes egna erfarenheter. Så arbetar starka romaner ... en raffinerad psykologisk roman om den största skulden av alla. Att tvingas leva med sig själv och det man har gjort ... Det är en sträng roman Lundberg skrivit, något så out of fashion som en allvarlig och moraliskt utmanande bladvändare. Samtidigt blir den en kommentar till nuets Sverige där gamla lögner om att vi inte visste vad Förintelsen innebar plötsligt aktualiseras på nytt."
Ulrika Milles, Sydsvenskan
"... i takt med att karaktärernas klanderfria yta krackelerar faller bitarna i Lundbergs pussel på plats. Och inför den mörkt glittrande helhet där berättelserna till sist speglar sig i och bryts mot varandra är det bara att kapitulera. Villkorslöst. För Timme noll visar sig vara en våghalsig djupdykning ner i det mänskliga psykets grumligaste vatten. Gång på gång klär Lundberg av sina karaktärer, visar hur de drivs av avund, fåfänga och feghet. Lundberg tecknar ondskan, inte som en mystisk och frånstötande kraft som drabbar oskyldiga människor i nazistens eller psykopatens skepnad, utan så som den uppträder hos de flesta av oss, i form av lättja och egenintresse. Bitvis gör det läsningen plågsam. Ingen tanke är för låg, inget utspel för patetiskt för att bli en påminnelse om mina egna mänskliga tillkortakommanden. Att läsa Timme noll är som att stirra in i den lilla tandläkarspegeln som skoningslöst avslöjar varje ruttnande matrest som döljer sig bakom självbedrägeriets välputsade emalj. Med en viktig skillnad: Lundberg betraktar inte sina karaktärer snett ovanifrån, som ovetande patienter eller olydiga barn. Hon möter dem ansikte mot ansikte och låter dem ta plats i hela sin komplexitet, generösa och missunnsamma, inskränkta och klarsynta. Men framför allt mänskliga. Särskilt glädjande (och ovanligt! ) är att tre kvinnoöden får gestalta dessa människans existensvillkor ... För om det är något som Lundberg lyckas förmedla är det övertygelsen att vi alla, helt enkelt genom vår mänsklighet, bär del av skulden. Ondskan är banal, kärleken illusorisk och konsten högfärdig, konstaterar jag efter avslutad läsning. Ändå är Timme noll ingen helt igenom svartsynt roman. Med nederlaget följer löftet om en nystart. Förutom vedermödornas kors rymmer Isas Stora Terapispel både ömsinta hjärtan och glatt erigerade små penisar till tröst för mänskligheten. Svagheten tillåts aldrig bli en ursäkt för att ge upp, att låta barbariet fortgå. Tvärtom mynnar insikten om jagets otillräcklighet ut i ett krav på oförtröttlig handling och ständig beredskap. Hedwigs barndomsvän, nunnan Katarina, får uttala orden: "Jag tror att man alltid kan göra mer. " I ett samhälle besatt av prestation och självförverkligande känns denna uppmaning till självrannsakan, men också ödmjukhet inför den egna oförmågan, som en överraskande frisk fläkt. Snarare än livscoachning och KBT är kanske en rejäl dos arvssynd precis vad vår bekräftelsesökande samtid behöver."
Naima Chahboun, Borås Tidning
"Tre kvinnor, tre tider, tre sätt att andas och Lotta Lundberg leder mig varligt mellan dem, mellan epokerna. Berättar inte för mycket eller för lite. Det är funderingar, det är antaganden. Vi har inte så mycket att förlora nej, kanske inte det, men mycket att vara rädda om. Lundbergs omsorg om det hon lägger på boksidorna gör att det inte går att bläddra fort. Hon säger tyst att livet lär oss att var sak har sin tid och att alla vet vad det betyder när det uttalas: att något är i gungning ... Timme noll är en gummisnodd: den kan tänjas, men den kan också komma tillbaka i ansiktet med en hård smäll, och det är som om alla livssånger vi möter här är lika gamla. Något fördrivs och förvrids. Man kan rädda sig själv, och man kan rädda andra, genom tiderna, genom att se sig själv, och vända upp händerna och se vad man gör och gjort med sitt liv. Alla är vi Abrahams barn så kan det sägas i Timme noll, men det hörs mer än så, och under läsningen pratar jag allt mer med mig själv. Det är aldrig för sent att se, också när man undrar vad det var man inte såg: i Nazityskland, här och nu, i krig och fred, i det som är långt borta och mycket nära. Och inse att det man gör kan man inte alltid förklara för någon annan. Jag hoppas bara att jag här och nu gjort klart att Timme noll är en innerlig och mycket stor bok med öden det tar tid att glömma, en sömlös berättelse om rörelser som aldrig slutar växa. Svaren som värks fram är aldrig de rätta och lätta, men de leder oss vidare och visar oss frågornas vikt och viktighet."
Stig Hansén, Norrköpings Tidningar
"Timme noll är för mig Lotta Lundbergs bästa roman hittills, mycket tack vare de strålande personskildringarna. För mig står framför allt det djupt komplexa porträttet av Hedwig Lohmann ut, denna stränga katolska författare som heroiskt predikar vikten av mod och av att se sanningen i vitögat, men som inte mäktar med att vända blicken mot sitt eget agerande inför dotterns öde.
Något som slår mig under läsningen är hur mycket Lotta Lundbergs författarskap handlar om integritet. Besvärande blickar återkommer som motiv från genombrottsromanen Skynda, kom och se (2006), som handlade om 1930-talets varietéscen och läkarvetenskap. Det är en milsvid skillnad mellan att vara sedd och att vara uttittad, att bli lämnad i fred och att bli övergiven.
Och Lotta Lundberg gör det som Hanna menar att författare bör göra: hon försöker förstå sina huvudpersoner och tro på deras bevekelsegrunder. Men hon ger dem inte frid. Till slut är det nunnan Katarinas ord som uppfordrande hänger kvar: jag tror att man alltid kan göra mer."
Anna-Lina Brunell, Hufvudstadsbladet
"En bok som tar sig in i läsaren ... en allvarlig och moraliskt utmanande bladvändare."
Sydsvenskan