Lisbet Palmgren ger en personlig beskrivning av hur psykotiska, ofta schizofrena, och våldsamma patienter vårdats vid Fruängskliniken utanför Stockholm. Genom en människovärdig behandling, uppbyggd på en kombination av miljöterapi och individualterapi, ville man skapa ett klimat som på sikt skulle göra det möjligt för patienterna att leva utanför sjukhusets murar. Hon delar generöst med sig av sina erfarenheter från det kliniska arbetet, där såväl kärlek och bullbak som psyko-farmaka och samtal ingår. Mödor, misstag och glädjeämnen under vägen beskrivs.
Grundtanken är att schizofreni, liksom andra beteendestörningar, är ett slags språk som man kan lära sig att förstå.
Palmgren diskuterar svåra frågor som: Hur kan man förebygga våld? När är tvång befogat? Men framförallt är detta en bok om det praktiska arbetet - inte minst med att skapa en trygg personalgrupp i en tung och hotfull arbetsmiljö.
Boken vänder sig till vårdpersonal, politiker, anhöriga och andra som kommer i kontakt med den tunga psykiatrin.