Vem har ansvaret för demokratins livskraft och fortlevnad? I första hand är det naturligtvis medborgarna, men de saknar i väsentliga avseenden möjligheter att ensamma ombesörja bevakningsuppgiften. Om den svenska demokratin befinner sig i kris, som det enligt författaren finns goda skäl att anta, beror det knappast på valsystemets utformning eller frekvensen av folkomröstningar. Istället bör man se på de strukturella förhållandena i den offentliga makten, där förvaltningens position är central. De offentliga ämbetsmännen är dels demokratins tjänare, dels demokratins väktare. I väktarrollen ansvarar de både för att verksamheten ombesörjs enligt vårt offentliga etos och för att medborgarna ges tillfälle att följa och, där så är möjligt, ingripa i skeendet.
Boken diskuterar ämbetsmännens roll i den politiska demokratin – vad den är och skulle kunna vara – och föreslår åtgärder för att ämbetsmännen bättre ska kunna fungera som demokratins väktare. Den lämpar sig utmärkt för grundläggande kurser i förvaltning.