Inom dansvetenskapen finns det fortfarande många områden kvar att skriva historia om, både ur ett nationellt och internationellt perspektiv. Med behovet av ny empirisk historieforskning i blickpunkten, kan det vara lätt att glömma bort vikten av att kontinuerligt återbesöka tidigare historieskildringar och redovisad empirisk kunskap – för att testa dem på nytt genom den egna tidens glasögon. Likaså är det viktigt att med jämna mellanrum rikta en kritiskt granskande blick på teorier och metoder som man har införlivat i sin egen arsenal av vetenskapliga redskap. Hur fungerar de idag? Finns det alternativ? Det är något av den undersökande attityd som appliceras i Dans och historiografiska reflektioner.