Ur en skildring av en enkel och rättskaffens mans vardag med familjeliv och samvetsgrant utförda arbetsuppgifter växer ett fasansfullt drama fram. Naturskildringen är på samma gång detaljerad som den är inhöljd i ett lite strävt romantiskt skimmer – som ibland, särskilt mot slutet, rullar över i det skräckromantiska. Landskapet tillsammans med järnvägen och då särskilt loket som stormar fram i mörkret kan på ett plan läsas som speglingar av inre processer i huvudpersonen. Det är en gastkramande historia som dukas upp inför läsarens ögon och det är svårt att frigöra sig från intrycken efteråt. Kanske är Banvaktare Thiel (1888), trots det lilla formatet och trots att novellen var bland det allra första Hauptmann skrev, höjdpunkten i hans verk.

Gerhart Hauptmann (1862–1946) tilldelades 1912 Nobelpriset i litteratur.