I sin nya bok undersöker Dmitri Plax »språkets hållfasthetslära«. I en rasande uppgörelse med vedertagna meningar silar poeten igenom sitt medvetande olika talströmmar, informationsflöden och ordbetydelser, och gör den slitna termen »språkmiljön« till ett fysiskt kännbart begrepp.

Bokens besvärjande och besvärande ordsvall ställer viktiga frågor om ursprunget och upplösandet av ett språk som informationsbärare och kommunikationsmedel, samt gläntar på dörren till poesins egna kök, blottar till en noga avvägd del de ord- och meningsbildande mekanismer som skapar den nya poetiska verkligheten.