Samlingsutgåvan På tal om regn omfattar novellsamlingen Ärligt talat samt ljudboken Helt okej med regn. Den innehåller även en del nya texter, som inte finns i någon av de tidigare böckerna. Så här tyckte recensenterna:
Dagmar Zitkova skildrar typiskt svenskt inifrån och utifrån...Ärligt talat är personligt skrivna berättelser där högt och lågt, stort som smått blandas om vartannat. Dagmar menar att texterna om barnuppfostran, Tjeckien, politik, och hösten är en personlig bild av henne själv och hennes verklighet...Var Dagmar Zitkova fått sitt vackra vardagsspråk ifrån är inte lätt att svara på. Åsa Görnerup Faith-Ell, Lokaltidningen Mitt i.

I korta avsnitt skildrar Dagmar Zitkova sitt liv i vardag och fest. Hon är en skarp iakttagare som behandlar vitt skilda teman...Kåserierna är roliga och ibland mycket träffsäkra... språket är nyanserat och flyter lätt. Karin Holst Nihlén, btj.

Så här skriver Dagmar själv: Varifrån kommer du? En standardfråga. Till synes oskyldig och till intet förpliktigande. Men den brukade göra mig arg. Det är en fråga man inte ställer till vem som helst. Nej, den ställs till sådana som jag. Att den kunde göra mig irriterad berodde på att jag inte alls uppfattade den som en vänlig nyfikenhet, utan mer som en markering. Något i stil med: Jag ser och hör att du är en främling. Nu blir jag inte arg längre när folk frågar varifrån jag kommer. Jag har insett att de på något sätt blivit intresserade.

Att jag i själva verket har lyckats med konststycket att träda fram ur den anonyma, ointressanta och hotfulla massan främlingar och blivit en individ. En person med historia, värd att forska i.

Sören Larsson, journalist och författare har också recenserat Dagmars bok. Så här skriver han:

I trots mot sommardyrkarna deklarerar hon likt Erik Axel Karlfeldt sin kärlek till hösten. Hennes syn på godhet och ondska för mina tankar till Gustaf Frödings En fattig munk från Skara. I sin attityd till all slags överhet påminner hon mig om Käringen mot strömmen, alltså Barbro Alving...Dagmar Zitkova talar till mig lågmält och humoristiskt.

Och visst tycker Dagmar att vi har en traumatisk inställning till vädret:

Alla nationer har sina typiska karaktärsdrag. Vissa är beständiga beteenden, andra mer dagsflyktiga modeflugor och vissa uppstår endast under pressande yttre omständigheter för att försvinna när läget återgått till det normala. Men den nationella karaktären finns alltid där, vare sig man gillar det eller inte. Man känner igen svensken, finnen, tysken, amerikanen eller tjecken på sättet. Lyckligtvis är även den nationella karaktären ett sammansatt drag med förhoppningsvis lika många positiva som negativa inslag. Sådant är nämligen viktigt
för jämvikten. Ett av de mest typiskt svenska karaktärsdragen, som jag lärde känna omedelbart efter ankomsten till detta land, är det traumatiska förhållandet till vädret och det nordliga klimatet. Det är en allmän uppfattning att livet nästan hade varit perfekt, om... Just precis. Om vädret hade varit annorlunda. Kanske är detta inget att vifta bort. Det var faktiskt inte så länge sedan som man helt och hållet var utlämnad till vädrets nycker på dessa nordliga breddgrader. Missväxt på grund av dåligt väder kunde ju leda till hungerdöden vilket hade varit en betydligt mindre påtaglig katastrof i till exempel Centraleuropa, mina forna hemtrakter, som både har ett behagligare klimat och ett mer stabilt väder. Även om längtan till varma somrar vid Medelhavets soliga sandstränder lever starkt också i tjeckernas medvetande, blir upplevelsen av en lång, kall och mörk vinter aldrig lika traumatisk som här. Utan tvekan vågar jag påstå att förhållandet till vädret är en av de starkaste beståndsdelarna i svenskheten, vilket kan yttra sig på många olika sätt.