Boken handlar om Sällskapet Visans Vänner r.f. ur författarens eget perspektiv, medlemmarnas öden och äventyr i en stollig och orättvis värld, gärningar som ibland höjer sig till stordåd, som inte utan målinriktad strävan kommit att leda till glädje och tillfredsställelse, ledd av VISAN.

Boken är misstänkt lik en självbiografi. För Bosse Österberg har Visans Vänner nämligen varit både vänkrets, publik och vishögskola. Med sin okonventionella och politiskt befriande inkorrekta stil ger han här sin färgsprakande bild av det i dag 70-åriga sällskapet Visans Vänner. ”Visans Vänner och jag” är mer än en historik. Det här är ett panorama över personer, visor och episoder i ett Svenskfinland som inte vore vad det är utan Bosse Österberg.


”För att vara en bra förening behöver vi alla varann. Sångarna behöver lyssnare och lyssnarna vill höra på. Den som sjunger behöver en publik, för man sjunger inte för sig själv. En sång är ord och en vägg lyssnar inte. En sång är också en tanke som beskriver sångaren; man brukar säga att sångaren ”har tagit visan till sig”. Sångaren har valt ut sin visa och den ingår därefter i hans begreppsvärld, liksom tankarna han tänker, liksom kläderna på hans kropp och hemmet där han bor. När du lyssnar till en visa kan du ana hur sångaren ser ut inuti.”