”Jag gör vad som helst för att undvika långtråkighet. Det är en livsuppgift. Man kan aldrig veta nog, aldrig arbeta nog, aldrig använda infinitiv eller particip besynnerligt nog, aldrig hejda rörelsen bryskt nog, aldrig överge tanken snabbt nog.” Så skriver Anne Carson i sin ”Inledning” till Kort sagt från 1992. Boken består av en serie prosadikter, eller miniessäer om man så vill, över ämnen av vitt skilda slag. Texter som ”Kort sagt om autism” och ”Kort sagt om Brigitte Bardot” avhandlas i fyrtiofem eleganta mikro­föreläsningar. Sylvia Plath, regn, läsning, hedonism och Ovidius är andra motiv som Carson med osviklig känsla för rytm, språklig precision och lågmäld humor tar sig an. 

Liksom Anne Carsons övriga böcker är Kort sagt svårdefinierad: poesi, essä, prosa – ­eller en helt egen genre? Hur som helst, multum in parvo, mycket i det lilla, för att tala med antikforskaren Carson – och långtråkigheten lyser naturligtvis med sin frånvaro. ”Nobody has not bought this book after opening it” som en recensent formulerade saken.