Förbudstiden i Finland 1919–32 var ett särskilt och egenartat tidsskede. Den omfattande illegala införseln av sprit har belysts i ett hundratal böcker och i tusentals tidnings- och tidskriftsartiklar. Medan populärförfattare och journalister karnevaliserat spritsmugglingen förmedlas här en inträngande bild av dess många menliga och destruktiva följder. l motsats till den allmänna föreställningen ökade spritkonsumtionen inte under förbudstiden utan torde rentav något ha minskat då den ansenliga olovliga spritinförsel som föregick förbudstiden beaktas.
Spritsmugglarna har här profilerats på basen av en omfattande genomgång av de 30 tullkamrarnas beslagsdokument. De statistiska uppgifterna visar att yrkesgrupper som fiskare, sjöfolk, forslare och restaurangpersonal var överrepresenterade bland de prejade. Däremot var arbetarnas andel mindre ån arbetarbefolkningens demografiska andel.
Den illegala spritinförseln betraktas hår som i huvudsak en småfolkets bisyssla och som dess komplementära näringsfång. Spritsmugglarnas dominerande företagsform var det lilla båtlaget. Verksamheten gick med nöd och näppe runt. Den enda möjligheten att göra stora vinster var att införa stora volymer, något som inte kunde lyckas i längden, också de flesta spritgrossister stötte på bittra motgångar och fick ofta tragiska livsöden. - Spritsmugglingen har inte medfört välsignelse för någon, sammanfattade en skärgårdsveteran sina välgrundade intryck av förbudstiden.
Professor Lars Westerlund är docent i rätts- och förvaltningshistoria. Han har lett statliga utredningar i Statsrådets kansli och Riksarkivet och publicerat böcker om förvaltning, historia, konst & antik och biografiska porträtt.