Gustav Wickström | Akateeminen Kirjakauppa

I Åbolands skärgård har man alltid rört sig på vattnet, inte bara vid jakt och fiske, utan också i bruket av jorden. För att föra sina varor in till städerna lät bönderna i Korpo, Nagu, Pargas och Kimito sedan långt tillbaka i tiden bygga båtar med virke från egen skog. Till att börja med var de rätt små, men när man efterhand började gå samman med sina grannar kunde man rusta till större skutor.

Mot slutet av svenska tiden seglade skärgårdsborna allmänt till både Åbo, Stockholm och Reval för att avyttra sina produkter. I början av ryska tiden utvecklades seglationen ytterligare, men under Krimkriget 1854 - 1855 led sjöfarten stora förluster. Flere fartyg beslagtogs ute i Europa, andra måste säljas i utländska hamnar, och många brändes eller bortfördes från hamnarna längs våra kuster. Då mindre än hälften av handelsflottan fanns kvar efter kriget, beslöt senaten att ersätta redare och köpmän för deras förluster genom att låta dem i fem år tullfritt införa fartyg och material för fartygsbygge. De fartyg, som byggdes efter kriget var större och bättre utrustade, än de som byggts tidigare. Och när antmannafartygen år 1868 fick obegränsad seglationsfrihet började åbolänningarna gå till sjöss litet till mans. År 1880 var inte mindre än fem barkar, fem briggar, tre skonertskepp och tre skonertar registrerade enbart i Korpo!