Arlette Farges klassiska essä är ett både personligt och akademiskt nytänkande försvar för arkivet som den främsta källan till kunskap om det förflutna.
Arkivet är en nyckel till det förflutna, inte bara för historievetenskapen, utan även för, och till, det moderna samhället. Men vad är egentligen ett arkiv? Hur formar dokumentmassorna den bild vi kan göra oss av det förflutna, och av vårt eget nu?
Med utgångspunkt i polisförhör och domstolshandlingar från 1700-talets Frankrike påtalar Farge dubbelheten i hur ordningsmakten samtidigt som den frånkänt de allra fattigaste förmågan till självständigt tänkande också visat en oerhörd upptagenhet av att i förhör och protokoll nedteckna deras minsta avvikelse. Den varsamhet med vilken historikern bör närma sig dem som aldrig räknats som historiens subjekt utgör här tyngdpunkten i vad som utvecklas till ett personligt, kritiskt och sinnligt möte med arkivets dammiga ark.
Arlette Farge är historiker och forskningsledare i modern historia vid Centre National de la Recherche Scientifique i Paris, Frankrike. Hennes specialområde är livet i 1700-talets städer. Tillsammans med Michel Foucault har hon givit ut Le Désordre des familles (1982), som dokumenterar vanliga medborgares försök att komma till tals med makten.
