Utdrag ur boken: "Jack hade fått tillåtelse att ta emot sin mp3-spelare med delar av sin låtsamling. Den nyaste skivan han hade lagt över var Florence Valentines skiva. En nykomling som lät lite som Noice. Visserligen var han för ung för att ha lyssnat på Noice i början av deras karriär, men musik lever ju kvar i många år och Noice's låtar hade tröstat honom många gånger. En låt på Florence-skivan hade satt sig extra mycket. Han lyssnade på den om och om igen och kände det som om den handlade om honom. Som att den var skriven just för honom. "Ingen är så hopplös som du". Det var precis så han kände sig. Och det kändes bra att tänka så om sig själv. Det kändes tryggt, då visste han var han hade sig själv. Han lyssnade på låten om och om igen. För varje gång sjönk han djupare och djupare ner i sitt självhat och sitt hat gentemot omvärlden. Han var feg, han var ful och ingen förstod honom. Han hade inte ändrats ett dugg sedan han var liten, han var lika hopplös och meningslös fortfarande." Omdömen: "Svår att lägga ifrån sig, var tvungen att läsa ut hela på en kväll." (Anne Filipsson) "Spännande, kunde inte sluta läsa" (Marit Haglöf) "Intressant och humoristisk" (Ingalill Broman)