I slutet av 1800-talet satte en omfattande skutseglation igång på Sottunga. Galeaser förde ved till de stora städerna Åbo, Helsingfors och Stockholm och lastade ibland järnmalm tillbaka från Uppland till Dalsbruk. Sumpar seglade med levande fisk i fiskhåll men också med andra varor. Antalet Sottungaskutor ökade åt för år och var som störst år 1911 då det fanns åtminstone 16 stycken.

Alvima, Dione och Frid II är exempel på fartyg som byggdes nya åt Sottungaborna och det sistnämnda fartyget byggdes på Sottunga. Den här epoken, framför allt 1920-talet, är att betrakta som Sottungas storhetstid, en ö i Ålands skärgård med ca 400 innevånare. Det förefaller som om Sottungaborna föredrog att segla i östersjöfart och gärna på egna eller delägda skutor istället för på ”djupfart” med de stora rederierna.

Här presenteras ”registrerade” skutor, ett 70-tal, som någon gång har haft anknytning till eller haft Sottunga som hemort. Boken innehåller ett rikt bildmaterial med fotografier.