Stefan Hammarén, som balanserade konstig grafik och språk, tog det aldrig så rimligt som i föreliggande dikttyktryck. För det första har det ett tydligt motiv, inte bara ett försök att göra livet till en grammatisk kod. Om du läser på ett abstrakt sätt, istället för att fokusera på varje enskild mening och riskerar att försvinna direkt, kommer du att märka hur det första mötet går och hur kärlekshistorien utvecklas när du reser fram och tillbaka – han bor trots allt i Finland. Det finsk-svenska Hammarén producerade och publicerade i dussinet tidigare böcker fick som resultat att han blev en författare vars språkliga avantgarde är så urbota avantgarde att även ett modernt avantgarde blir svårt att definiera. Och att investera i avantgarde är kanske det viktigaste. Hammarén gör det motsatta. Han låter tungan flyta och fylla all absurd tomhet, lika full som att försöka fixa någonting i denna värld. Men något mer har hänt, vi har fått en tryckkokbok som sållar Hammaréngrammatik, eftersom matjord är längre än ordhungern sträckt, hur det än vare. Stefan Hammarén är författare, poet och ljudkonstnär. Sedan debuten med En burk soppa 2001 har han gett ut dussintalet verk som utmanar gängse uppfattningar om vad litteratur kan vara, senast den omfångsrika Loserförfattarfabriken (2018). Hammaréns är en av den svenskspråkiga litteraturens mest innovativa röster, som i sin konstnärliga djärvhet och konsekvens saknar motstycke i samtidens litterära landskap.
