Vi lever i en tid som tycks vara förälskad i det förflutna, påpekar Zygmunt Bauman i denna sin sista, postumt publicerade bok, ett förflutet där tillvaron var enklare, rollerna tydligare och världen homogen. Haken är bara, menar han, att detta förflutna aldrig har existerat, det är en dagdröm, men inte precis någon oskyldig sådan.


Retrotopia som Bauman kallar denna dagdröm, en utopi förlagd till det förflutna, fungerar som ett skydd mot ett svårhanterligt nu och en skrämmande framtid och bygger på en tydlig åtskillnad mellan ett idealiserat ”vi” och ett demoniserat ”dom”. Bauman tar hjälp av en rad teoretiker från Hobbes, Hegel, Marx och framåt för att förstå de retrotopiska fantasierna och sätta in dem i ett politiskt och historiskt sammanhang där inte minst nationalstatens bräcklighet och maktens och politikens allt tydligare separation har en stor betydelse. Han diskuterar i samband med detta också fenomen som konspirationsteorier, självmordsterrorism och copycat-­beteende.


"Retrotopia" knyter an till de många böcker Bauman tidigare har skrivit om vår flytande modernitet. Men den är också ett försök att skönja någon sorts hopp om en bättre framtid trots allt. En bättre framtid, inte ett bättre förflutet.

Zygmunt Bauman (1925–2017) var ursprungligen verksam i Polen, men från 1972 professor i sociologi vid University of Leeds. Daidalos har givit ut en lång rad av hans böcker.