Den demokratiska kapitalismens finansiella och fiskala kris måste ? menar den tyske sociologen Wolfgang Streeck ? förstås som kulmen på en utveckling som inleddes runt 1970. Staterna har försökt köpa sig tid, genom 70-talets inflation, genom 80-talets statliga skuldsättning och från och med början på 90-talet genom privatiseringar, nedskärningar av de offentliga utgifterna och en ökning av hushållens skuldsättning. Denna utveckling har inneburit en grundläggande omvandling av efterkrigstidens välfärdskapitalism till en nyliberal ordning, som EU idag bidrar till att konsolidera.

Köpt tid tar sin utgångspunkt i de teorier om ?senkapitalismen? som utvecklades inom Frankfurtskolan av bland andra Theodor W. Adorno, Jürgen Habermas och Claus Offe, teorier som enligt Streeck baserade sig på ett tidspräglat antagande om en framgångsrik keynesiansk krisreglering. Men bokens argumentation är vittfamnande och spänner över en rad olika skeenden: strejk­vågen mot slutet av 1960-talet införandet av euron, bekämpandet av inflationen, containment-politiken under eurokommunismens tid, inkomstklyftornas snabba ökning och dagens fiskala kriser i länderna vid Medelhavet och på andra håll.

Boken, som ofta tar upp svenska förhållanden, har väckt stor uppmärksamhet och bland annat fått Jürgen Habermas att ta till orda mot Streecks slutsats att den europeiska integrationen måste stå tillbaka till förmån för ett stärkande av de nationalstater som utgjorde ramen för efterkrigstidens demokratiska kapitalism.