"Författaren återgår i dessa angenäma minnen till den värld som var Fresno i Kalifornien under åren 1915 till 1925, och till sina närmaste släktingar i den världen under de åren. Det vill säga till den fula lilla staden som innehöll hela den stora komiska världen, och till de stolta och vilda medlemmarna av släkten Saroyan som i sig innefattade hela mänskligheten.
Den här boken har i högre grad än någon av författarens tidigare böcker tillkommit utan möda, anspänning eller något annat sådant elände som enligt utsago brukar hemsöka författare som är lika angelägna som denne att sända ett budskap genom seklerna. Tvärtom författaren har helt enkelt skrivit ned orden medan han i sitt stilla sinne avnjutit deras innehåll." (Ur författarens förord.)

Översättning: Sven Barthel.

Så som Saroyan framträder i Mitt namn är Aram ligger det inte långt borta att kalla honom för en antiintellektuell livsdyrkare, och varför då inte också se hans berättelser som ett slags antilitteratur där manér och konstgrepp är utsorterade. Man läser berättelserna motståndslöst och störs inte heller av något falskt djupsinne eller överreflekterat psykologiserande.
Att läsa Saroyan ger en bestämd känsla av att skrivandet måste vara en glädje, en glädje som kommer sig av att man betraktar livet som en skänk, en gåva ja ett under.
Ivars Jegers i Gefle Dagblad 20/3 1985