I sin krafts dagar var Runeberg en passionerad jägare. Han var också känd för att hålla fåglar i burar i undervisningssyfte. Som gammal, slagrörd i rullstolen orkar han inte med så mycket annat än att fånga flugor.

Flugtämjaren börjar med den åldrande Runeberg som sitter och långleds. Den trogne biografen Strömborgs besök och Fredrikas högläsning är hans enda förströelser. Gubben är gammal och rätt så sur men han har haft ett innehållsrikt liv. Flammor av olika intensitet har avlöst varandra. Hans författarskap har varit framgångsrikt men han har fått kämpa för de flesta rader. Skrivkramp fick han tidigt och det var inte alltid så lätt att vara en nationell ikon. Med åren blir smicker och beröm mest en börda - och det kan vara direkt farligt att bli buren på raka armar av unga, entusiastiska men också berusade studenter. Hellre minns han åren som nygift i Helsingfors, Lördagssällskapet och ännu tidigare sina bolagister på Stora Robertsgatan, Fredrik Cygnaeus, J.V. Snellman och J.J. Nervander.

Mycket har skrivits om Runeberg och även på senare år om Fredrika men med romanformen som förevändning kan Erik Wahlström ta sig vissa friheter. Här framkommer saker som Runebergsforskningen kanske haft på känn men inte kunnat leda i bevis. Vi får också veta en del om Runebergs mytomspunna barndom.