Manfred Björkquist (1884–1985) är en märkesperson i det svenska 1900-talets kyrkohistoria, i dag delvis bortglömd. Han är en av den s.k. ungkyrkorörelsens förgrundsfigurer. Korstågsrörelsen var ett slags dialogprojekt med syfte att framför allt nå arbetarklassen. »Kyrkotanken« fick en stor betydelse både genom anknytningen till historien och genom
betoningen av folkkyrkan. Mottot var »Sveriges folk – ett Guds folk«.
Manfred Björkquist tog också initiativet till eller
medverkade vid tillkomsten till en mängd organisationer och stiftelser. Mest känd är Sigtunastiftelsen som blev ett forum för dialog och kristen tro. Sigtunastiftelsens Humanistiska Läroverk och Sigtuna folkhögskola, Nordiska Ekumeniska Institutet, Stiftelsen Sverige och Kristen Tro och Förbundet för kristen
humanism är andra enheter, som han var med om att starta. Kända är de möten, som skapades mellan författare och konstnärer, akademiker, arbetsgivare och arbetstagare för att främja goda relationer och motverka sociala motsättningar.
1942 blev Manfred Björkquist det nybildade
Stockholms stifts förste biskop. Han var då lekman och prästvigdes kort före sin biskopsvigning. Den här boken berör olika aspekter på Björkquists liv och mångskiftande verk.