Mitt skrivande började för flera år sedan efter en dröm. Någon ropade på mig. Det var en kvinnoröst som lät bekant och jag såg i drömmen en gestalt sitta hopkrupen på en strand. Sedan vaknade jag. Det märkliga var att minnen som jag förpassat till historiens utkanter dök upp.

Minnena rasslade fram i en kolossal fart och jag skrev och skrev i åratal. Minns samtal, ord för ord. Minns skrämmande scener från barndomen. I synnerhet det jag tvivlat på existerat. Nu förstår jag att olustkänslan emot min mamma hade en grad av sanning. Vad som hände är inte så betydelsefullt, utan varför det hände.

Berättelsen målar upp en familjehistoria med fyra kvinnogestalter som skildras och tolkas av berättarjaget. Huvudpersonen är en frånskild kvinna med två döttrar. Detta tillstånd signalerar ett utanförskap.

Totalt sett blir berättelsen tragikomisk när man ställer frågorna: vem har rätt, vem har fel, vad är gott respektive ont. De olika personerna belyser varandra utifrån sina medvetanden. Alla strävar efter sanningen och tror att de behärskar det förflutna.