Den första tyska delen av Vilhelm Ekelunds exil fick ett dramatiskt slut genom en livshotande lungsjukdom, som han vårdades för i Köpenhamn 1913. Efter tillfrisknande och giftermål slog han sig ned i Århus, nära en natur som påminde om hans barndoms och ungdoms Skåne och i en helt annan livssituation än under de upprörda storstadsåren i Berlin. Räddningen ur sjukdomen hade fört honom "i förbindelse med sanningen"; nu gjorde han upp med sitt nietzscheanskt inspirerade antika ideal med dess avvisande av kristendom och romantik, dess heroism och hyllning av hårdheten.

I Köpenhamn hade Ekelund velat nå en ny konstform som skulle förena lyrikens koncentration med essayns intellektuella skärpa. Resultatet blev aforismsamlingen Nordiskt och klassiskt, som inte motsvarade förhoppningarna att beskriva en "nordisk hellenism" men utgör ett viktigt steg mot hans mogna stil. 1915 följde den första volymen Veri similia *(sannolikheter, i motsats till högljudd sanningsförkunnelse) innehåller essayer, aforismer och prosadikter. Året därefter utkom en andra samling med undertiteln "Nya meditationer". I dessa böcker råder en stillhet och mild glädje som var något nytt i Ekelunds författarskap. Det är metron-idealet som förebådas: "Den berömda ? och otroligt akademiförfalskade ? klassiska *måttan är själfva enthusiasmens hemlighet".



Denna utgåva är ett nytryck i facsimile av de tre förstaupplagorna i ett band och fortsätter ellerströms förlags och Vilhelm Ekelundsamfundets utgivning av Ekelunds samlade prosaverk. Volymen har försetts med kommentarer av Sven Lindqvist respektive Nils Gösta Valdén.