Ibland undrar jag om jag har så svårt att andas för att min kropp är utspridd på så många kontinenter och inget är mitt hem.

Dina ögon är fett små så det är märkligt att man ens lägger märke till dem. Men det gör man. Det är som att himlen bor i dem och det låter som ett skämt men det är sant, som om de är porten in till allt det heliga. Fast det är inte sant för allmänheten: detta gäller bara mig och kanske nåt pucko du ligger med, någon annan du viskar till sömns och som känner sig precis lika utvald och precis lika välsignad fast jag föredrar att inte tänka på det på det viset.

Jag önskar att min skolgång var späckad, eller åtminstone beströdd, av action. Som de där ryktena man fick höra på högstadiet om att folk knullade på toaletterna. Här blir inga barn gjorda.

Jag köper till slut ett rosa läppstift, med blå undertoner. Nästan lila. Det är i alla fall något. Personalen är dryg. I och för sig vet jag att killar inte gillar starka läppstift. Men vem fan bryr sig om vad killar tycker?

Valerie Kyeyune Backström är recensent i Expressen, återkommande skribent på nöjesguiden.se och grundare av den antirasistiska plattformen Rummet. Det här är hennes debutroman.