– Ett smycke på golvet, säger en del.
– Dammsamlare, säger andra.
Alla minns dock ryadecennierna på 1950, -60 och -70-talen, då ”varenda människa” skulle ha en ryamatta. Minst. Helst skulle man knyta den själv också.

Sveriges mest kända formgivare skapade ryamönster. Hemslöjdsbutikerna sålde materialsatser, NK:s Textilkammare gjorde firade utställningar. Astrid Sampe ritade ryamönster till Dag Hammarskjöldbiblioteket i FN-huset. Kung Gustav V knöt rya och med honom halva svenska befolkningen. Otaliga var de unga nygifta som fått ett ”ryakit” i lysningspresent och knöt sig samman i ett projekt som så småningom skulle smycka det gemensamma hemmets golv.
De som inte knöt själva kunde köpa sig en färdig, handknuten ryamatta från någon hemslöjdsaffär eller från NK. Andra valde de mindre exklusiva och fabrikstillverkade ryorna. Även de var designade av kända formgivare.
De långhåriga ryorna, som ofta var ganska små i formatet, fick en hedersplats i hemmet. Där låg de just som små smycken och lyste, med mönster i många färger. Det förstärkte det konstnärliga intrycket.
Men ryan har inte alltid legat på golvet. Dess historia började i sängen, där den vävda och knutna ryan blev en ersättning för skinnfällen. Så småningom fick sängryan också hög status. Den knöts med prunkande rosor, livsträd och tulpaner efter barocka förebilder. Man låg inte längre under den, utan använde den enbart som prydnadsrya – överkast i sängen.
Idag finns ett stort intresse för alla slags ryor igen. Auktionshusen säljer 1700-talets prydnadsryor till skyhöga priser. Men ryorna från 1900-talets mitt är, även de, snart ikapp. Nytillverkade, stora och enfärgade ryor har också blivit inredningstrend i moderna hem. Dessa är numera maskintillverkade.
Folk går åter igen kurser för att lära sig knyta rya. Och museerna visar mattor av kända formgivare.
Cirkeln är, som vi ser, sluten och vi ser en ny ryatrend födas fyrtio – femtio år efter den föregående.