Under det kalla kriget förde Sverige en politik som innebar alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i krig. Men inom ramen för denna formulering genomgick den svenska utrikes- och säkerhetspolitiken stora förändringar. Under 1940- och 1950-talen kännetecknades den svenska utrikes- och säkerhetspolitiken under utrikesminister Östen Undéns ledning av försiktighet och återhållsamhet, med betoning på maktbalans och folkrätt. Under 1960- och 1970-talen började Sverige i stället föra en politik som kännetecknades av ett självständigt ställningstagande i opinionsbildningen, öppen kritik av såväl väst- som öststater, samt en uttalad solidaritet med länderna i tredje världen. Olof Palme fick genom sin hårda kritik av USA:s krig i Vietnam symbolisera mycket av denna nya svenska politik. Konfrontationen kulminerade i att USA frös de diplomatiska förbindelserna med Sverige under åren 1973-1974.  I boken försöker författarna visa hur den nya svenska politiken kan tolkas som en strävan att hantera tre konfliktlinjer av betydelse för Sveriges utrikespolitik, nämligen konflikterna mellan nationell suveränitet och internationellt beroende, mellan ideologisk västvänlighet och säkerhetspolitisk alliansfrihet samt mellan demokratisk öppenhet och militär beredskap. En särskilt uppmärksammad fråga har varit i vilken utsträckning det var möjligt för Sverige att i fredstid förbereda militär hjälp från Väst i händelse av krig, utan att neutralitetspolitikens trovärdighet påverkas negativt.

Denna bok avslutade och syntetiserade tio års forskarmöda inom ramen för forskningsprogrammet »Sverige under kalla kriget« (SUKK).

Detta är en nyutgivning.