Undersökningen lägger tyngdpunkten på insatser som under åren 174857 gjordes av den nyinstiftade Serafimerorden, med carl Gustaf Tessin som pådrivande kraft. Författaren visar bl.a. att huvudstadens egna styrelseorgan under frihetstiden inte kunde utöva en fungerande offentlig fattigvård utan insatser från riksstyrelsen och enskilda personer.