Hans liv kan se ut som en framgångssaga: vid trettio års ålder hovskald hos Gustaf III, under flera decennier tongivande ledamot av Svenska Akademien, ordensprydd och adlad, på gamla dagar hyllad som diktarfurste, om än på en vacklande tron. Men i egna ögon var och förblev han en medelmåtta, en flitig arbetare i den litterära vingården men inget geni, inte en gudabenådad skald som Kellgren eller Tegnér.
Carl Gustaf af Leopold (1756?1829) hanterade 1700-talets poetiska instrument med precision och elegans men är i dag bara ihågkommen för några enstaka slagkraftiga rader ? ?Inför den höga dåren buga,/ Men djupt, så djupt, min son, att han ej ser dig le.? Kanske är han också känd för sin extrema artighet, sitt oändliga smicker, som hörde till god ton vid Gustaf III:s hov men som fick Carl XIV Johan att svettas. Bokens porträtt vill fånga människan bakom de litterära och höviska konventionerna, en sjukling med järnhälsa, självkritisk och självmedveten, sina vänners vän och sina fienders kampglade (men inte oförsonlige) motståndare. Under sin långa levnad fick han uppleva inte bara ett litterärt systemskifte utan också hur Sverige under svåra konvulsioner utvecklades till en modern nation. I det personliga livsödet speglas en dramatisk epok i vår historia.