När den lutherska reformationen genomfördes i Sverige under Gustav Vasas och hans söners ledning, innebar det i flera avseenden ett brott med det förflutna.

Till exempel bidrog klosterupplösningen till att vissa kontakter med det katolska Europa upphörde och i katedraler och sockenkyrkor tonades en liturgiska rikedomen ner till förmån för den muntliga förkunnelsen.

  Men framför allt kan man säga, att den reformatoriska skriftprincipen, sammanfattad i uttrycket ”Skriften allena” (sola Scriptura), markerade ett avståndstagande från tanken att kyrkans traditionsutveckling ger ord åt hennes efter hand fördjupade syn på Guds uppenbarelse och därmed också bibelordet.