Det våta språket är en i essäform utvecklad skönlitterär reflektion kring ”det våta språket” med tonvikt på dadaismen genom Arthur Segal, Hugo Ball och Emmy Hennings på Cabaret Voltaire i Zürich 1916. Med det ”våta” språket avses den söndersprängda och typografiskt experimenterande syntaxen i dadaismen och dess kopplingar till frågor om främlingskap och identitet. En av utgångspunkterna är dadaismens förhållande till den östjudiska filosofin i det judiska bosättningsområdet i Östeuropa före Förintelsen.
Det finns en strömning inom litteratur och bildkonst med rötter tillbaka till åtminstone medeltida exegetik och judisk mystik som skyr det symboliska, föreställningen om ett djup i en bild eller en text, och i stället lyfter fram det konkreta: ytan, byggstenen, bokstaven, färgen, och som därmed underminerar maktspråk och ideologi. Sin kanske mest extrema form tog sig denna strömning under tidigt 1900-tal med dadaismen som ofta förnekade all mening: ”Ordet vill jag ha där det upphör och där det börjar.” skriver Hugo Ball 1916. Konsten och litteraturen skulle bygga upp och riva ned med en och samma rörelse. ”Tanken skapas i munnen” skriver Tristan Tzara i ett försvar för den improviserade ljuddikten som föds i ögonblicket, i munnen och talorganen, ett vått språk. Om man delar uppfattningen att skriften med dess alfabetiska tecken, interpunktion och syntax torrlägger språkets beroende av den muntliga traderingen, den orala framstötningen, skulle man kunna säga att den upplösta skriften vänder åter till kroppen och kroppsvätskorna som språkets grundförutsättning. Genom en religionsfilosofisk diskussion blir det också uppenbart att Hugo Ball – med Emmy Hennings – mycket väl hade kunnat skriva in sig i det tyska nazistpartiet om han hade fått leva till 30-talet, så skräckslagen var han inför dadaismens grundförutsättningar i det upplösta språket och det ”judiska tänkandet”.
Om man dessutom menar att skriften ”könar” språket kring det som har kallats den falliska ordningens permanens och maktanspråk, ligger det nära till hands att föreslå den destabiliserade skriften – det ”våta” språket – som en möjlighet till en annan ordning bortom de traditionella, kring de biologiska könsskillnaderna roterande dikotomierna, ett språk hinsides som skulle kunna kallas det sant poetiska språket, språket som blottar sina egna bristningar, glidningar, öppningar och ”våta” mellanrum.
Tom Sandqvist är en internationellt uppmärksammad konstvetare, utan även känd som skönlitterär författare. Hans skönlitterära produktion omfattar bland andra romanerna Romanen om örfilen (2015), Efterlämnad egendom (2017) och Hertha Hesselson (2020). Förutom att han har gett ut flera konstvetenskapliga studier fokuserade på den central- och östeuropeiska modernismen och den östjudiska kulturen samt en lång rad konstfilosofiska essäsamlingar har han även uppmärksammats för den fiktiva berättelsen Titta, en krokodil (2019) om förhållandet mellan Anton Tjechov och den ryske landskapsmålaren Isaak Levitan.
Internationellt har Sandqvist väckt uppmärksamhet med bland andra Dada East (2006) om de rumänska dadaisterna på Cabaret Voltaire och deras rötter i den östjudiska kulturen och filosofin. Motsvarande frågeställningar tas även upp i Ahasverus vid staffliet (2014) om judisk konst och judiska konstnärer i den central- och östeuropeiska modernismen, liksom i Vi söker ett sammanhang (2016) om dadaisten Arthur Segal, orfisten Sonia Delaunay och suprematismen Kasimir Malevitj.
Under våren 2021 utkom boken Hemma i Drohobycz, en skönlitterärt informerad berättelse om den polsk-judiska författaren och konstnären Bruno Schulz. Under våren 2022 utkom ytterligare romanen Amor fati (Bokförlaget Litorale, Finland).
Tom Sandqvist har prisbelönats av bland andra Svenska Akademien, Holger Schildts förlag, Svenska Litteratursällskapet och Finlands Svenska Television (romanpriset). År 2019 erhöll han Längmanska Kulturfondens stora kulturpris.
