Irena Sendler arbetade inom socialvården och var därigenom en av de få som fritt kunde passera genom kontrollstationerna till Warszawas getto. Det gav henne möjlighet att smuggla in livsviktig medicin och mat till den judiska befolkningen gärningar som vid upptäckt hade straffats med döden.

När hotet om deportering till koncentrationslägren växte gömde Irena tusentals barn i portföljer, i likkistor, i jutesäckar och smugglade ut dem ur gettot. Utanför murarna fick barnen nya identiteter, men Irena skrev ner deras verkliga namn och adresser på papperslappar som sedan sparades i en flaska och gömdes under ett äppelträd i en väns trädgård. Irenas förhoppning var att föräldrarna skulle kunna hitta sina barn efter kriget. Hon kunde aldrig föreställa sig att mer än nittio procent av barnens familjer skulle dö, de flesta i gaskamrarna i Treblinka.

Tilar J. Mazzeo berättar om en fasansfull tid i historien då en sällsynt modig kvinna, och hennes många förtrogna, riskerade sina liv för att göra det enda rätta: rädda barnen i Warsawas getto undan förintelsen.