I den omisskännlige poeten Thomas Tidholms nya diktsamling Ödemarkerna möts hans prosapoetiska stycken och ett urval av konstnären Karin Mamma Anderssons bilder och ur mötet uppstår sällsamheter. Titeln Ödemarkerna kan och bör läsas både bokstavligt och bildligt, här skildras såväl inre som yttre landskap, varje dikt beskriver eller utspelar sig på en speciell plats, nära eller långt borta. Tidholm använder sig gärna av det abrupta, det oväntade, vrider på sammanhangen, något övergår i något annat. Ofta bisarrt, ofta roligt, ibland skrämmande. Liksom samtalande med författaren tillryggalägger man sin väg genom landskapen, i en samtid, i en framtid. Vad säger Tidholm, egentligen? Är livet hårt och människorna opålitliga? Resultatet blir en dikt om en öde mark som ter sig både dystopisk och hoppfull samtidigt.

Karin Mamma Anderssons speciella landskap är både enkla och mångtydiga och rumsligt komplexa. Dikterna relaterar till bilderna på olika sätt men aldrig direkt beskrivande. – Mina bilder skulle kunna vara scenerna där Thomas texter utspelar sig, säger Karin Mamma Andersson.

2007 hade Karin Mamma Andersson en stor separatutställning på Moderna Museet i Stockholm och Thomas Tidholm skrev då till några texter till utställningskatalogen. Någonstans där väcktes också idén om en gemensam bok. Släktskapet mellan Tidholms poesi och Anderssons kongeniala bilder är lika slående som överraskande. Ödemarkerna är ett blandverk, där dikt och bild visar sig vara två olika sidor av ett och samma mynt.