Den som såg den dramatiska TV-sändningen då Berlinmuren föll den 9 november 1989 inbillar sig kanske att detta skedde med de östtyska myndigheternas goda minne. Icke så. I själva verket tvingades det hela fram av en hittills helt okänd ung frihetskämpe vid namn Klaus Uhltzscht, och i denna satiriska roman kommer han till tals i en lång självbiografisk monolog som är släkt med både Philip Roths Portnoys besvär och Salingers Räddaren i nöden.
Klaus är en förorättad yngling som kommer till mandom i det kalla krigets stiltje, övervakad av en straffande far och en renlighetsneurotisk mor, båda idiotlojala DDR-medborgare. Den självironiska skildringen av hans usla självförtroende och hans hjälplöshet inför allt obegripligt i den skenheligt socialistiska omgivningen, är en halsbrytande tragikomisk exposé över hur hela det östtyska folket styrdes och skrämdes i ett system som premierade lydnad och osjälvständighet.
Med lidelse, detaljrikedom och högt tempo skildras tidsandan och livet i DDR av en författare vars behärskade vrede kommer till uttryck i en burlesk stå-upp-monolog, vars resonansbotten är en rejäl misstro mot självutnämnda ideologers världshistoriska experiment.
Översättning Meta Ottosson
Thomas Brussig (f. 1965) växte upp i dåvarande Östberlin och arbetade efter studentexamen bl.a. som flyttkarl, museivaktmästare och hotellportier.