Ali och Meamed – vänner sedan tonåren, vänner för livet. Men vad var det egentligen som knöt dem samman, förutom arton månader och fjorton dagar i arméns straffarbetsläger? Först får vi läsa Alis version, sedan Mameds och till sist den gemensamme vännen Ramons om deras långa vänskap och den slutliga katastrofen.

Ali och Mamed träffas i franska gymnasiet i Tanger och blir nära vänner. Tillsammans tjuvröker de och raggar tjejer och diskuterar kultur och politik. Här grundläggs den odödliga vänskap som gemensamma ungdomsupplevelser kan ge, trots personliga olikheter.
Vänskapen befästs när de båda grips som vänstersympatisörer och på obestämd tid försvinner i arméns straffarbetsläger utan rannsakan och dom. Politiska åsikter är brännbart stoff i 1960-talets Marocko, och högre studier utomlands är ingen förmildrande omständighet. Här skulle ingen av dem ha överlevt utan den andre.
Vad är det sedan som går så snett? Vad är det för irritation som pyr? Varför kan Alis och Mameds fruar inte tåla varandra? Är vänskap helig? Vad är det som får Mamed att skriva sitt iskalla avskedbrev efter ”trettio år av illusion”?

Det är sin egen ungdoms Marocko Tahar Ben Jelloun skildrar så levande i denna roman om vänskap och svek mellan två män. Ali blir kvar som lärare i hemlandet, Mamed flyttar till Sverige som läkare. Tahar Ben Jelloun, som själv har lämnat sitt hemland för Frankrike, har också ett skarpt öga för skillnaderna mellan Nordafrika och Europa och ger en kärleksfull bild av exilmarockanens irrationella hemlängtan.