Vid Europeiska rådets möte i Lissabon våren 2000 enades EU:s stats- och regeringschefer om målsättningen att på ett decennium omvandla unionen till världens mest konkurrenskraftiga kunskapsekonomi. Den så kallade Lissabonstrategin innebär att ekonomisk tillväxt bäst skapas i samklang med en integrerande social sammanhållning och en hållbar miljöpolitik. För att uppnå det ambitiösa tillväxtmålet infördes också en ny öppen samordningsmetod som komplement till den befintliga gemenskapsmetoden. Frivillig samordning mellan medlemsstaterna används inom de områden där överstatlig lagstiftning inte anses gå att tillämpa.

I denna bok görs en halvtidsbedömning av Lissabonstrategin. Vilka är förutsättningarna för att EU skall nå det uppställda målet inom utsatt tid? Är det överhuvudtaget möjligt att förverkliga hög ekonomisk tillväxt i kombination med social sammanhållning och hållbar utveckling, eller står sociala hänsyn och miljömässig hållbarhet i konflikt med ekonomisk tillväxt? Är den valda metoden med frivillig samordning den bästa för att göra EU till världens ledande ekonomi, eller krävs utökad överstatlig lagstiftningskompetens också inom sysselsättnings-, utbildnings-, och socialpolitikens områden? Kan nationella särlösningar som står i strid med den inre marknadens regler om fri rörlighet i längden accepteras?