Citat från Niclas Östlinds essä "Om skärningspunkten mellan motiv och fotografi."
På ett för den topografiska genren kännetecknande sätt sker det ingenting särskilt i Sven Westerlunds arbeten och denna händelselöshet skapar en specifik estetisk kvalitet. I sin vardaglighet vilar något overkligt över platserna som han skildrar. Kanske är det kontrasten mellan motivets anspråkslöshet och en kombination av omsorgsfullt iakttagande och teknisk förfining som ger upphov till känslan av främlingskap. Byggnader och områden som dessa brukar annars inte ägnas någon större uppmärksamhet. När bilderna betraktas tillsammans blir materialets melankoliska ton allt starkare. Denna stämning är paradoxalt nog mest påtaglig när motivet badar i ett intensivt vitt ljus. Människorna som rör sig över stormarknadens ödsliga parkeringsplats är för alltid frysta på väg mellan bilen och kundvagnarna. Skräpet som har virvlat runt och fastnat i buskar eller ligger utspritt i väggrenar och refuger – till hälften dolt i damm och fjolårsgräs – tycks spegla ett kollektivt mentalt tillstånd. Den utmattningsdepression som smygande breder ut sig och gör sig mer och mer påmind.
Men effekten av gestaltningen är också en annan. Blicken styrs metodiskt mot bildens inre egenskaper. Mot kamerans utsnitt och perspektiv, mot spelet mellan mörkt och ljust, mot de knivskarpa detaljerna och återgivningen av ytornas skilda beskaffenheter. Här träder sociala, ekologiska och andra aspekter tillbaka för fascinationen inför fotografens förmåga och mediets möjligheter. Beroende på var tyngdpunkten i betraktandet läggs betonas skilda aspekter – kontextuella eller essensialistiska – och i en viss mening överskrider fotografin gränsen mellan verklighet och bild, men också mellan estetik och politik.