JAG ÄR VAN ATT beskriva liv. Jag är van att ställa diagnoser och utreda vad som leder till vad i en människas liv. Många gånger har jag sett samband - genetiska, sociala, ekonomiska - som på ett utmärkt klart och koncist sätt förklarar varför en viss människa till slut hamnat i svårigheter.

Händelserna kring Malmströms död visar, när jag nu ser tillbaka på dem, hur lite vi egentligen ser och hur uppenbara och glasklara förklaringar upplöses som såpbubblor i vinden.

Vår uppfattning av vad som sker i världen tycks mig mycket skör. Den brister så lätt. Det känns betryggande.

Jag har lärt mig att vila i ovissheten om människan, om livet, om verkligheten. All denna ångest, all denna oerhörda skuld, som genom tiden löper likt stora mörka trådar fram till det ögonblick då skottet föll, kanske kan förklaras med de där tre orden som jag läste på ett gulnat ark: Guds fruktansvärda frånvaro. Kanske. Jag vet inte: Hur skulle jag kunna veta...