En litterär kamrat kan se ut hur som helst. I den här boken finns alla sorter. Exempelvis ett par för stora manchesterbyxor, en gravt försupen författare, en seriefigur eller en sedan länge avliden geniförklarad diktare eller två pingstvänner som slogs.

Det kan också vara en bok som förföljt en genom livet. Eller en eller flera litterära gestalter i ett verk. Skönlitterära författarsällskapet Stockholm Nord har gett ut denna antologi med texter av dess medlemmar. Tolv skribenter bidrar. Den framlidne författaren Sven O. Bergkvist medverkar med första essän och summerar där sin egen klassresa från sexårig folkskola och jobb i skogen i sin hälsingska hembygd till massaindustrins skiftarbete, en tioårsperiod som lungsotare när han läste böcker som konvalescent på sanatoriet vilket fick honom att så småningom börja skriva på egen hand.
Hans möten med riktiga författare i Klarakvarteren, bl a Nils Ferlin och Victor Arendorff och en kärlek i Sollentuna födde till sist hans första roman.

Sällskapets grundare Lennart Högman får sitt livs historia berättad av Ulf Broberg. Och Kjell E. Genberg berättar om F-kisarna, en annan – kriminallitterär – samling som i många år också fanns; Föreningen kriminalförfattare i Stockholm, där en kvinna fanns med bland tiotalet män – Ulla Trenter. Och hon gick med på att bli kallad hederskis.

Genberg berättar också om sin bortgångne författarvän Anderz Harning, förargaren, byråkratgisslaren, storfiskaren (enligt egen utsago) och visst hände det att han kom tillbaka med abborrar men för det mesta hade gammelgäddan slitit sig och han fick värma en burk pölsa till snapsen när han besökte Genbergs sommarställe i Ländsjö i Bjuråker, Hälsingland.

”Första gången han anlände satt familjen…vid det gamla utebordet en bit från flaggstången och förmiddagsfikade. När han klev ur bilen, klädd i vid, uppknäppt skjorta och bruna manchesterbyxor, hade han stora likheter med de troll som ritades av konstnären och orkidékännaren Rolf Lidberg…”

Anderz Harning var sina vänners vän lika mycket som sina fienders fiende, konstaterar Genberg, som aldrig ätit så mycket surströmming med krokpärer (mandelpotatis, på hälsingemål) och druckit så mycket snaps som den sommaren ihop med Harning i Bjuråker.

Lennart Högman skriver en essä om hur mycket Stig Dagerman betytt för honom. Han fick höra om författarens död via självmord på radion när han själv var i de begynnande tonåren. Och han har läst det mesta om och av Dagerman. Högman kommer in på Stig Dagermans amfetaminmissbruk, som tydligen var välkänt bland hans journalist- och författarkolleger och kan ha bidragit till hans självmord. Att Dagerman skulle ha tagit amfetamin var nytt för mig – och jag kan inte erinra mig att jag sett detta i något av de flertalet verk jag har läst om honom.

Elisabeth Lindfors kåserande text om ett par ljusbruna manchesterbyxor är en muntration i samlingen. Sedan följer en intressant essä om den ofromma brödrafejden mellan Sven Lidman och Lewi Pethrus i pingströrelsen 1948. Ivar Lundgren försöker utröna vad det var som hände, egentligen. Lundgren refererar till Sven Lidman juniors bok ”Lidman, Pethrus och den härliga väckelsen” från 2011 där detaljerna broderas ut: Sven Lidman, i ungdomen poet och syndfull i sitt leverne blev frälst och pingstvän vid 35 års ålder 1917 – och Lewi Pethrus från Vargön i Västergötland, from kristen sedan barnsben blev det perfekta radarparet som fyllde det stora Filadelfiatemplet i Stockholm söndag efter söndag – och så plötsligt 1948 tar Sven Lidman fram stridsyxan och avrättar Pethrus offentligt.
Sven Lidman var en ordets mästare med sina predikningar och Lewi Pethrus var snillet bakom den kristna tidningen Dagen och sedermera bildandet av politiska partiet KDS 1964.
Vad som låg bakom osämjan mellan de båda klargörs och problematiseras ganska tydligt i Ivar Lundgrens essä.

Arbetarförfattaren Kurt Salomonsons essä ”Kroppsarbetet i diktens spegel” resonerar om var man kan hitta dagens arbetarroman.

”Bunny Ragnerstam har formulerat fyra kriterier, grundläggande för en arbetarroman. Den ska vara skriven a: av arbetare, b: för arbetare, c: om arbetare och d: från en klassmässigt riktig ståndpunkt.
För egen del skulle jag vilja uttrycka det lite annorlunda. Så länge välfärdssamhället fortsätter att krackelera, berikar dom redan rika och trampar på dom redan illa trampade, så länge är arbetarskrivarens uppgift, som jag ser det, att vara revoltör, rebell.”

Lite längre fram i texten skriver han:

”Att fattigdomen idag – ny eller gammal – i stor utsträckning är bristen på ett språk, eller – vilket är det riktigt allvarliga – besittningen av ett språk, som makten förtryckt och underkänt och medvetet håller på låg nivå i egna syften….andefattig ordkunskap och historielöshet är träldom…den som förlorar språket…förlorar sin identitet.”

Helena Sigander skriver om hur hon skrev pjäsen om Helga Gregorius – en litterär figur ur Hjalmars Söderbergs ”Doktor Glas” och Dag Öhrlund skriver om en annan litterär gestalt – Jack Reacher – som han letar efter i USA.

Som sista text i antologin får vi Anderz Harning från ett annat håll. Dag Öhrlund mötte honom en mörk novemberkväll 1991 på Restaurang Kometen i Göteborg. Bara fem månader innan han dog av skrumplever på Mölndals sjukhus, håller den bullrige provokatören hov på en av sina favoritkrogar i staden han älskade att hata efter sina många år som boende och verksam där.
Samtidigt som Harning inmundigar pytt i panna, starköl och en ansenlig mängd snapsar brännvin diskuterar han pornografin med Öhrlund.

Flera fick sina fiskar varma. Inte minst Hans Nestius och RFSU som kämpade för att släppa pornografin fri i Sverige – vilket skedde 1971. Anderz Harning beskriver dessa människor som ”moralmasturbanter.” De hade ju hoppats på att pornografin skulle leda till ett mer jämlikt samhälle, men det är hyckleri, för pornografin är till för att stimulera erotisk lust, och inget annat, menar Harning.

På frågan om ett förbud skulle göra någon nytta, skrattade Harning rått men hjärtligt och svarade:

”Här vill jag gärna citera förläggaren och porrkungen Curt Hson när han blev tillfrågad om vad han tyckte om att porren släppts fri i Sverige: ”Glad? Tror fan att jag inte är glad. Det finns ju inget som skapar en sådan efterfrågan, som ett rejält formulerat förbud!”

Denna antologi bjuder på många insikter och andra perspektiv än de förväntade, och det kan nog bero på att alla som deltagit är yrkesförfattare som är lite till åren komna. Snygg layout är det på omslaget dessutom. Det finns dock ett litet aber: kolon på de flesta ställena i texten har inte kommit med i sättningen. Det är synd på en annars bra bok.

Leif Wilehag