i syntesen av motsättningen mellan professionella socialarbetares världssyn och utsatta klienters världssyn finns en lösning som berikar bägge. Syntesen förnekar inte skillnaderna mellan de båda synerna; den baserar sig på dessa skillnader. Den avvisar den enas invasion på den andra, men bejakar det obestridliga stöd de ger varandra.



Med denna parafras på Paolo Freires utgångspunkt i den klassiska boken Pedagogik för förtryckta, vill jag förmedla min arbetshypotes för dialoger med psykosocialt utsatta individer. Min grunduppfattning är att risken är stor att vi professionella koloniserar klienterna i det teoriindränkta, postindustriella vårdsamhället. I stället för att häva klienternas uttryck för vanmakt (ångest, missbruk, kriminalitet, psykisk sjukdom etc.) finns risken att klienterna disciplineras till falskt samtycke i det eller de teoretiska språk som för tillfället fungerar som frälsningslära.



I den här boken är huvudpersonen en kvinna som heter B. Genom dialogen med B visas hur hon erövrar ett eget språk, ett språk om sig själv och hon tar därigenom makten över sitt eget liv.



Sven Hessle är Professor i socialt arbete vid Stockholms universitet. Han har många års erfarenhet av arbete inom samhällsvården, bland annat vid Barnbyn Skå.